När twitter är bombat av portföljgrafer som visar helt outrageous avkastnings på flera 100-tals % känner jag att det är dags för mig att dra mitt strå till stacken och visa den sida av myntet som inte får lika mycket uppmärksamhet, men som jag tycker borde få minst lika mycket utrymme för diskussion. Jag talar då om motsatsen till flera 100-tals % upp i portföljen, vilket för är när det går RIKTIGT j*vla käpprätt åt h*lvete avkastningsmässigt.

Mitt år var ett sådant år! Och då jag (precis som många andra i år) tidigare har visat upp riktigt fin avkastning och reflekterat kring det tycker jag det är viktigt med transparens och visa portföljen även i sämre tider.

Mitt 2020 slutade -59,7%, där min största draw down var på hela -76,4%.

Hur kunde jag då låta detta ske?

Well, först och främst ska jag säga att ni kan andas ut redan nu, jag har aldrig, investerat pengar jag inte har råd att förlora, och jag har heller aldrig haft en så stor summa pengar på kontot som jag inte skulle kunna spara ihop genom att jobba heltid i en matbutik i 1-2år.

Om jag ska ta det från början så började investera i aktier för 5 år sedan på gymnasiet. Min vän som är min aktie-kompanjon än idag introducerade mig till aktier och jag bestämde mig för att lägga in merparten av de surt förvärvade pengar jag hade tjänat ihop genom att stå i kassan på Burger King i riktiga kvalitétsaktier som Josab, Interfox Resources, Nexam mfl. Besvikelse efter besvikelse, och kontot tog nya ATL hela tiden, men ändå fortsatte jag plöja in pengar i dessa typer av bolag med förhoppningen att träffa en 10-bagger.

Efter nästan två år av att se mina pengar försvinna varje dag lärde jag mig att aktier kanske inte är så enkelt, och man kanske måste lägga ner lite mer arbete för att lyckas. Av en slump hittade jag och min vän Transtema, och här började jag tack vare honom inse att man kunde skaffa sig en edge genom att bli en vad vi idag kallar för ”1-procentare”. Alltså, top 1% av alla aktieägare förutom insynspersoner som vet/kan/har mest kunskap om bolaget i fråga. Min vän plöjde på dag ut och dag in, grävde och grävde efter bland annat artiklar i olika lokala veckotidningar från orter runt om i sverige vars namn du aldrig hört talas om förut, som pratade om fiber-arbeten och olika projekt. Jag gjorde också research, men långt ifrån så mycket som min vän, även om jag tyckte det räckte gott och väl då aktien gick upp över 140% under tiden vi ägde den, och vi hade till och med hittat bolaget ”innan” börsveckan köprekade den.

Det ska tilläggas att jag sålde den största delen av min post alldeles för tidigt, men min känsla var fortfarande väldigt stark och nästan genomsyrade allt mitt tänk: ”Man kan få en edge genom att vara en 1-procentare”.

Detta tog jag med mig i min nästa fas av mitt investerade, där jag började titta på oljebolag, och till och med började jobba med olja för ett tag. Jag och min vän hittade bland annat Maha Energy strax efter IPO:n, och började läsa som galningar. Vi lärde oss allt möjligt om bolaget, om olja, oljemarknaden, länder, permabilitet, porositet, olika typer av borrningar, vi tog kontakt med ledningen, gick på stämmorna, presentationer, tog en drink med styrelsemedlemmar, ja vi gjorde allt. Och det lönade sig, ordentligt då aktien gick upp från 8kr till 30kr.

Med en känsla av övertygelse att jag enkelt kan få en edge genom att jobba hårdare än andra och göra mer research gick jag in i 2020 med ett starkt självförtroende, och portföljen fullastad i grovt undervärderade oljebolag, där ca 20% av portföljen även var allokerad mot köpoptioner och mini-futures med häv i dessa oljebolag. Sen hände det jag inte hade en aning om kunde hända, och det hände fort.

Stopparna gick, optionerna blev out of the money, portföljen kraschade och ja, sprängdes inom loppet av 12 börsdagar. Efter ett tag slutade jag känna några känslor, inget spelade någon roll längre för nu var jag tillbaka på ruta 1 igen. Jag kände mig ganska uppgiven i någon vecka och tyckte det var riktigt tråkigt att allt jag hade arbetat för under flera års tid skulle raseras på 12 dagar. Jag likviderade i princip allt på botten, då jag var ganska övertygad om att jag inte tänker klart just nu, och då är det bättre att vara likvid. Detta resulterade såklart i att jag missade en riktigt stor del av uppgången som grädde på moset.

Det tog däremot nästan bara några dagar från att jag var helt likvid, till att jag började fila på hur min nya strategi skulle se ut. Jag blev helt plötsligt taggad och extremt motiverad, och jag hade ett nytt synsätt på investeringar, där jag gick från att tidigare tro att det ska gå fort till att vilja ta det långsamt. Istället för att vara väldigt koncentrerad till som det ibland var, 1 bolag bestämde jag mig för att oavsett hur fort det kan gå på uppsidan är det inte en risk jag kan och vill bära när det smäller på nedsidan. Mitt tänk med att jag kan få en edge genom att veta mest står jag dock fast vid, och den hindrar mig från att ha allt för många bolag i portföljen på grund av tidsbrist. Många kan tycka att jag fortfarande är väldigt koncentrerad i min strategi, och jag är medveten om att jag fortfarande kan råka ut för stora draw downs, men det allra viktigaste för mig är att jag känner mig bekvämmed min portfölj, och helt ärligt har jag aldrig känt mig lugnare. Se portföljen nedan vid intresse.

Detta året har inte bara varit dåligt dock, jag skulle säga att det har varit ett bra år på många plan. Jag har nog lärt mig mer om mig själv under detta år än alla tidigare år kombinerat. Jag har också lärt mig extremt mycket om bolagsanalys, värdering, affärsmodeller, moats, risk och biases. Jag har fått en inblick i hur det är att jobba som sell-side analytiker och hur det är på buy-side, men framför allt har jag tagit min research-process ett steg längre. Och jag har insett att för att fortsätta kunna vara en 1-procentare behöver jag alltid pusha mig själv till att vara nyfiken och ta reda på mer. Jag måste våga ställa de obekväma frågorna till bolaget, kunder, leverantörer, anställda. Måste orka go the extra mile, och även hålla mig uppdaterad på alla möjliga ställen för att behålla min edge. Detta i kombination med att alltid vara självkritisk och kanske viktigast av allt, bolla mina med människor som är bättre än mig själv.

Avslutningsvis:

Det tog mig två år att inse att börsen inte är lätt.
Det tog mig tre år att inse att man måste göra research för att få en edge.
Det tog mig fyra år att inse att research inte innebär att kunna göra en DCF och knappa in siffror i en excel, och fem år att inse att oavsett hur mycket research du gör spelar det ingen roll om du bär för mycket risk och shit hits the fan.

Och som en av människorna jag ser upp till som är bättre än mig själv sa till mig på en lunch här om veckan:

”Om du inte kan ta en 50% nedgång förtjänar du inte en 300% uppgång.”

Jag förtjänar inte längre en 300% uppgång, men jag sover som en gud.

Tillbaka på ruta 1, 2021 nu kör vi.

//Flossan